I tidigare kapitel:

Jag drog mig argt ur Melanies armar.

-Gör vad du vill med det rycktet men jag kommer ändå göra det bra sen! sa jag argt mot henne. Melanie bara himlade med ögonen. "Maya vänta" skrek jag efter Maya och sprang efter henne. Snart kom jag ikapp henne och  tog tag i hennes hand.

-NIALL JAG LITADE PÅ DIG, JAG TRODDE DU VAR SPECIEL MEN DU ÄR PRECIS SOM ALLA ANDRA!! skrek Maya 

-Låt mig förklara, sa jag lugnande. 

Mayas perspektiv: 

Låta honom förklara?? 

-Jag trodde vi hade något!! Skrek jag åt honom.

-May, jag är ledsen!! 

-Jaha?! Så då står du och grov hånglar med en i min gamla klass? Sa jag besviket. 

Jag tittade på honom, han sa inget utan bara tittade beskviket på mig. 

-Förklara snabbt då.. mumlade jag och svalde hårt. 

Han tog min hand och jag följde försiktigt med, vi gick tills vi kom till parken som vi hade varit i för några veckor senare. 

-Jo, den veckan jag var i US, träffade jag Carro.. och Mellanie och då typ tänkte jag prata med Carro om hur jag kunde berätta för dig att jag gillar dig, men då kommer Mellanie och ber mig att prata med henne och jag sa "visst" som alla fans brukar göra men istället för att prata om fans grejs så sa hon "May, har "tagit" alla killar som jag har gillar och nu ska jag göra samma sak mot hene och du ska hjälpa mig, om du inte hjälper mig så sprider jag ett ryckte om att du misshandlat mig?! Ok? Det du behöver göra är att hångla framför May med mig" Jag bara tittade på henne då, men med allt drama så tänkte jag " Dramat, medier och massa fans eller att förklara för May sen och försöka henne att förstå" Du vet vad jag valde och jag ångrar det här så himla mycket, rycktet är inget i jämrörelse för hur mycket jag gillar dig"

Jag tittade på honom, han tittde tomt framför sig innan en tår rann längst ner för hans kind. 

- Förlåt! sa han. 

-Niall.. Jag lyfte upp hans huvud "Du fattar att det där inte räcker va? Det räcker inte med ett jävla litet förlåt" sa jag och kände ilskan koka. Jag reste mig upp och mötte hans blick. Jag sa inget mer utan bara vände ryggen åt honom och började med snabba steg gå mot mitt hem. Ilskan gick över till sorg och jag gjorde allt för att inte bryta ihop mitt på gatan. Det kändes som en evighet innan jag var hemma. Jag sparkade av mig skorna och gled längst ner för väggen jag stod vid, jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Hur kan någon som man nästan känt i halva sitt liv göra något sådant? Niall, av alla? Med tjejen som alltid hatat mig. Ett knack hördet på dörren men jag gjorde inget, jag bara satt där.

-May? 

Liams perspektiv:

Jag knackade ännu en gång på Mayas dörr, jag hörde en snyftning.

-May? Det är Liam, öppna, vi måste prata. 

En klick hördes och famför mig stod nu en rödgråten Maya och snyftade våldsamt.

-Åh Maya, sa jag lågt och öppnade armarna för att krama om henne. Men nej. Jag kännde en svag boxning i min mage och ett förtvivlat tjut, Jag försökte lunga ner henne med en kram men hon försökte fortfarande slita sig loss från mitt grepp. "Varför!?" Grät hon ut förtvivlat och viftade vilt på sina armar. Hon gav upp och la en tårig kind på mitt bröst och viskade "varför?" Jag kramade om henne hårt. "Jag vet inte, gumman" mumlade jag tröstande. Vi stod där ett tag umen sa inget, efter ett tag märkte jag att hon hade somnat, jag tog henne i min famn och letade upp hennes sovrum, även fast jag hade varit hos May tidigare visste jag inte vart hennes sov rum låg, tillslut hittade jag det och la henne försiktigt i sängen, jag bädde om henne. 

-Det kommer bli bra, viskade jag och reste mig upp, och gick ut ur längenheten. Om det är något jag måste göra är att lösa det här.